dieinyourarms

Idag var en av dom jobbigaste dagarna hittils. Idag kändes det som om det aldrig skulle bli bra, som om jag skulle vara såhär ledsen förevigt. Jag var redo att ge upp, redo att lägga mig ner för att aldrig resa mig upp igen. Jag hade det såhär några dagar efter Michael's död och jag har haft det en gång till också. Det är så hemskt. Det är som om någon suger ut den lilla kraften man försöker kämpa med, som om någon blåser ut den sista lågen som brinner långt innom en.
Jag är trasig

Som tur är idag, när det var som värst kom min bästa kompis över. Vi gjorde ingenting och det var det som var så skönt. Hon lät mig prata om Michael, hon lät mig gråta, hon tröstade mig och stöttade mig. Det var det som tog mig igenom den här dagen. Jag lever på sånna här händelser nu och tack så himla mycket för att du kom över.
Det som är så skönt med henne är att hon inte dömmer mig, hon är den enda som inte suckar när jag börjar gråta över Michael, hon är den enda som inte tycker det är konstigt, utan hon är min vän och även om hon inte känner det samma så är hon min bästa vän och då förstår hon automatiskt. Hon sa själv att hon bara behövde titta mig i ögonen för att se min smärta och sen kunna känna den själv.

Vi kollade på Michael Jackson- Live in bucharest. Jag spydde 1 gång och grät så himla mycket mer. Tillslut hade jag en sån sprängande huvudvärk att jag inte kunde se, och då somnade jag. Och vaknade av att min kompis sov bredvid mig.

Tack för allt, tack för att du finns där i den svåraste tiden i mitt liv. Tack för att du aldrig er upp hoppet på din trasiga vän utan en livsgnista.

Tack

Michael, min smärta blir inte lättare, men jag hoppas att du vet att jag ska kämpa tills jag dör, för din skull.
Idag la jag även ner lite bilder på dig i en låda som jag fixat själv, jag la ner ett armband jag gjort med ett halvt hjärta och sedan grävde jag ner den i trädgården. Så att halva mitt hjärta är med dig nu, jag vet det och jag känner det. Jag älskar dig.