dieinyourarms

Det är som om någon har tagit min luft ifrån mig, som om någon precis i det ögonblicket Michael dog satte en snara om min hals och slog bort mitt fotfäste. Jag blev hängandes för att kämpa, för att visa att jag vill leva. Men då är den stora frågan: vill jag leva utan Michael?

Jag har ett enormt tryck emot mitt bröst som aldrig försvinner, jag är så rödgråten om ögonen att dom har svullnat upp, jag har gråtit så mycket att jag har spytt för att jag har hulkat så mycket. När ska det bli lättare? När ska den här snaran knytas upp och tillåta mig att andas igen?

Jag har så många frågor men får så lite svar
"Tiden läker alla sår"
Nej tiden kommer inte läka mina sår, det handlar om min egen viljekraft att få mina sår läkta men nu vet jag inte. Jag vill må bra men inte utan Michael. För omvärlden måste jag vara en konstig person, som har spenderat hela juli månad och nu halva augusti månad med att ligga i sin säng och gråta. Jag har inte varit ute sen den dagen mamma bad mig komma hem. Jag ska gå ut.. när jag är redo. När jag är redo att möta min omvärld då ska jag lämna mitt rum.
Folk frågar mig om jag inte blir galen av att sitta hemma hela dagarna, men jag kan allvarligt talat säga, Nej jag blir inte galen av att bara sitta hemma. Jag har min "trygga zon" och där måste jag få vara och försöka lösa det här problemet i mitt liv. Jag får hjälp för hur jag mår så mina så kallade vänner behöver inte hacka ner på mig för att ni tycker jag är löjlig som blir såhär ledsen när min idol dog. Och för er kan jag berätta att:

För mig var inte Michael bara en idol, han var inte bara "han som sjöng Thriller", han var så himla mycket mer än det. Och jag tror jag talar för alla Michael Jackson fan när jag säger att han var i en sån högre klass än oss andra människor. Och då menar jag inte när det gäller pengar och berömd het utan han var bara en människa som hade så mycket mer intelligens någon annan människa hade. Han såg världen ur ett sånt perspektiv som alla borde göra. Han gav så mycket, så mycket kärlek och så mycket hopp för människor som hade det svårt och behövde något att tro på.
Han lyckades hjälpa mig
För mig var Michael en förebild, en människa som lärde mig hur man skulle leva och hur man skulle bete sig mot andra människor. Jag levde i princip för att få veta att han mådde bra, att han vaknade och levde.
Och om ni säger att man inte kan älska någon man aldrig träffat så är det er åsikt.
Men Michael hade en sån enorm kontakt med sina fans att vi visste att han älskade oss och han visste att vi älskade honom.

Tänk er om den människa ni älskade mest av allt dog?
Kanske er Mamma?
Min Mamma har aldrig riktigt funnits där som eran mamma kanske har gjort, och då blev det så att jag sökte mig till Michael istället. Som säkert vem som helst kan förstå.

Michael var så mycket mer än en vanlig människa
Jag förstår inte varför inte alla tar lärdom av Michael och hur han såg på världen
Då hade världen kanske blivit "A better place for you and for me"

Jag kommer aldrig sluta älska Michael Jackson
Mitt hjärta kommer alltid slå för honom.

Folk frågar även om jag är självmordsbelägen och om det skulle vara någon gång i mitt liv jag skulle ta livet av mig så skulle det vara nu. Men jag kommer inte göra det. För jag ska leva och göra världen till en bättre plats för Michael's skull. Jag ska kämpa tills jag inte orkar mer.